Du är här

Sorgegruppen där ljuset får tränga fram

Följ med på en resa där sorgen är början, men där glädjen och värmen får tränga igenom livets svärta och färga resan i nyanser som inte bara är mörka. Kom med på besök hos sorgegruppen i Landvetter Härryda pastorat.

Text: John Fahlnaes  

Det är en höstkylig novemberkväll när jag styr stegen mot det inbjudande ljussken som strömmar ut ur fönstren på det lilla fina huset i utkanten av Landvetter.         

När jag kliver in genom dörren strömmar stugvärmen mot mig. Redan i entrén slås man av hur mysigt och ombonat här är. Det är lågt i tak och man få nästan sänka huvudet när man stiger in. Men i själva verket är det mycket högt i tak här inne, något som ska visa sig under kvällens gång.         

Jag har blivit inbjuden för att delta i ett möte med den sorgegrupp som diakon Gunilla Gjöthlén driver här i pastoratet.       

 Från köket hörs röster, det rasslas med köksgeråd och porslin. I det inbjudande köket står ett vackert dukat bord och på köksön står en buffé och väntar.         

I köket rör sig sju kvinnor som pratar, förbereder, fixar. Man ser direkt att det här är människor som är mycket bekväma i varandras sällskap.   

 

Man känner en vördnad     

Dessa sju kvinnor har en sak gemensamt: de har alla förlorat sina män. Döden har ryckt bort älskade livskamrater i förtid, ofta mycket plötsligt. Jag förstår att i det lilla ombonade köket ryms oändligt mycket sorg, tunga bördor att bära, mängder av frågor som aldrig får svar. Jag fylls av en märklig vördnad när jag går in i köket. Vördnad inför tanken på hur dessa kvinnor, trots den börda de måste bära inom sig, ändå väljer att träffas, att bjuda på ett mycket varmt mottagande till mig som gäst och att de trots allt både ler och skrattar.

Här råder en sällsam stämning. sorg är någonting vi är dåliga på att prata om i vårt moderna samhälle. Även hos människor i den sörjandes direkta närhet finns ofta en tendens att önska att sorgefasen snart ska gå över. Diakon Gunilla Gjöthlén, som själv levt med sorg i många år, bestämde sig därför att starta en grupp dit den med sorg kan få komma och möta andra i samma situation. Under årens lopp har medlemmarna i gruppen skiftat. Just nu är det bara kvinnor i gruppen, men även män har sökt sig hit.         

Vi sätter oss i soffan i vår värdinnas vardagsrum och samtalet är redan igång. Genast inser jag att jag kommit hit med fel förväntningar. Kvinnorna pratar och skrattar och det är en överraskande glädje som genomströmmar rummet. Man läppjar på ett glas vitt och pratar om livet och vardagen, anekdoter och minnen. Hur känns det då att vara den som blir kvar, att få sin älskade bortryckt i förtid?     

– Man lever ju med sorgen hela tiden, berättar en av kvinnorna.     

– Går sjukdomen snabbt blir ju döden chockartad. Första året är kaos och panik och även andra året. Men sedan vänder det. Men när årsdagen kommer, upplever man intrycken från dödsdagen. Då är det som jobbigast. Även bröllopsdagen är en jobbig dag. Men det är viktigt att minnas.         

Alla får komma till tals

Ett allvar sprider sig i rummet. Skratten tystnar. Man uppmuntrar varandra att berätta, att minnas. Alla får komma till tals. Alla lyssnar. Alla lever sig in i varandras berättelser. Det är viktigt att få dela tankarna. ”Tänker ni likadant som jag”? Man förstår att dessa kvinnor verkligen har blivit medmänniskor för varandra. Man ser den fullständiga tilliten i deras kroppsspråk, man hör den i deras röster. Alla kvinnorna uttrycker under kvällens gång stor tacksamhet inför att den här gruppen finns.     

– Jag förlorade min man, men fick en hel familj! säger en av kvinnorna, med eftertryck. vi förflyttar oss till köksbordet och samtalen fortsätter. Praktiska frågor dyker också upp under samtalets gång, som frågorna kring dödsbo och arv. Man delar med sig av sina olika erfarenheter.     

 

Relationerna påverkas av ett dödsfall

Kvinnorna berättar även om relationerna till de övriga släktingarna. Mycket blir annorlunda när ett dödsfall inträffar. Ibland fungerar relationerna med familjen bra, ibland mindre bra. En sak är säker: efter ett dödsfall förändras relationerna.     

Men det var inte självklart för alla att komma till sorgegruppen från första början. En av kvinnorna berättar om sina tankar inför första mötet för hennes del:     

– Uschiamej, tänkte jag, ska jag gå dit och träffa andra och gråta? Det kändes konstigt. Men jag gick dit. Och sen gick jag ju en gång till och – oj, vad vi har gråtit tillsammans! Men i gruppen har vi kunnat gå från gråt till skratt, från skratt till gråt. I början så grät vi mest och skrattade mindre. Nu är det tvärtom. Det är verkligen nyttigt att kunna se andra skratta, att få se att andra med sorg faktiskt kan skratta! kvinnorna berättar och berättar. Anekdoter och minnen. Bilder målas upp och associationerna skapar nya bilder. Där den ene börjar berätta, fortsätter den andre och det ena samtalet leder in i nästa.         

Ovanligt att tala om döden

De berättar också om hur svårt och lite ovanligt det är att tala om döden.     

– Som du förstår kan det vara svårt att tala om sånt här. Vi skulle ju aldrig öppna upp oss så för några andra. De små minnena, anekdoterna, spelar stor roll för oss. Men när får man egentligen berätta om dem för någon? Vem skulle orka lyssna? Men här i gruppen vill vi gärna lyssna och dela minnena med varandra. kvällen fortsätter i många timmar.

Jag blir kvar mycket längre än planerat, fascinerad över vad jag får uppleva. Den människokärlek som strömmar mellan kvinnorna är så oerhört påtaglig. Även om jag vet att det är en oerhörd sorg som fört dessa kvinnor samman, skulle jag önska att fler människor fick uppleva den kärleksfulla anda som genomsyrar kvällen. Sorg är en tung börda att bära, men den här gruppen har visat att sorgen genom samtal kan ändra skepnad, att tiden och samtalen spelar roll för hur smärtan känns. Att skrattet har sin plats även under en lång period av sorg och saknad. Och, inte minst, hur otroligt viktiga vi människor är för varandra. När jag till slut lämnar sällskapet känner jag mig upprymd, hoppfull. Den kraft och energi som finns i sorgegruppen har på något vis gått över även till mig. Jag rekommenderar var och en som bär på smärta och saknad att ta kontakt med Gunilla Gjöthlén, för att se om det kanske finns en väg i livet där ljuset på sikt kan få övervinna mörkret.