Du är här

Korset och svärdet - tankar från den nye bataljonspastorn

Så länge människor har stridit så har man tagit spjärn mot religionen. Man har bett om framgång i egen sak och hoppats att Gud väljer rätt sida (man kan inte be MOT något enligt gammal god böneetik).

Jag har under Aurora 17 haft för­månen att få be för alla soldater i 42:a hemvärnsbataljonen, be om beskydd och glädje i uppgiften. Kanske är det just där, i bönen, som jag har min vik­tigaste uppgift. Den märks inte så tyd­ligt, men ibland när det är riktigt job­bigt kan det kännas skönt att veta att där finns någon som ber för mig. Min bön fortsätter även efter Aurora 17, för kanske är det ändå i vardagen som vi möter de riktigt tunga prövningarna. Jag tänker att det civila livet oftast är mycket svårare än livet i det militära. Fördelen med det militära livet är den uniforma ytan och alla tydliga lev­nadsregler. Vi behöver inte några soci­ala markörer för att bli sedda och res­pekterade. I grönkläder får vi visa vår duglighet i handling. Det är inte vik­tigt vem du är utan vad du gör - bara så kan kamraters respekt vinnas.

En "prelle i fält"

Jag har precis upplevt min första övning som hemvärnsbataljonspastor och det blev en upplevelse som vida överträffade mina förhoppningar. För handen på hjärtat, vad skall man med en "prelle" till i fält? Det finns ingen given uppgift, inget riktigt schema för en präst. En präst får inte sättas i stridsrelaterade uppgifter mm. och Korum (från latinets chorus, dvs. en sjungande skara) en militär gudstjänst med psalmsång och bön, kan man ju inte ha varje dag ... eller?

Sista kvällen på garnisonen i Göte­borg hölls ett Korum med omkring 50 deltagare där jag fick möjlighet att betrakta anledningen till vårt engage­mang, orsaken till varför vi frivilligt drar på oss en uniform och tar emot vårt vapen med kapacitet att döda. Min slutsats var att vi vet att uppskatta det som är Sverige, den kristna värdegrun­den, som är så gammal att den känns helt naturlig. Vår demokrati och frihet, som har sitt fundament i just 1000 år av kristendom i vårt land.

Alla vill ge sin del till helheten

Efter en något oklar och kanske lite stapplande början fann jag mig snabbt tillrätta. Visst är det märkligt att vi så snabbt anpassar oss till läget! Mina uppgifter klarnade ju närmare vi kom upp till "objektet" och jag kunde börja samverka med bataljonsläkaren. En trevligare karl får man faktiskt leta efter! Våra gemensamma besök ute på kompanierna och ute vid posteringarna resulterade i många goda samtal. Murar och barriärer bröts snabbt ner och inte sällan slutade samtalen med ett gott skratt. Förtroende byggdes upp från alla sidor. Det var imponerande att se solda­ternas tydliga vilja att göra gott! Alla ville ge sin del till helheten! Alla ville göra rätt och skydda varandra på bästa sätt. Det kändes så hoppfullt.

På staben fick jag förmånen att komma med ett "ord för dagen". Utifrån ett allmänt ord som t.ex. oro, glädje, tacksamhet och förväntan, betraktade jag dagen som gått och de känslor som vi kanske hade mött. Det kändes som om de flesta uppskattade mitt sätt att utföra den uppgiften.

Vill ta emot nattvarden

Sista kvällen på Såtenäs överraska­des jag av viljan hos högre befäl och andra att få ta emot nattvarden. Med bataljonens nattvardskalk i nysilver med tre kronor delade nästan 30 perso­ner bordets gemenskap. Stort!

Trött men mycket nöjd med alla möten och samtal ser jag fram emot vårt nästa möte. Till dess låt er omslutas av Guds rika välsignelse, I faderns och Sonens och den Helige Andes namn. 

– Peter Bratthammar