Du är här

En helt vanlig onsdag?

Aldrig har jag hört någon säga att onsdagar är den bästa dagen i veckan, men för pastoratet i Landvetter Härryda är det veckans mest aktiva och livfulla dag. Häng med.
Marina Silwander leder en grupp barn och föräldrar.
– Folk i alla åldrar behöver musiken. Det uppstressade samhället vi lever i och tempot vi har hela tiden gör att vi måste finna ro någonstans. Musiken kan ge oss det, säger Marina Silvander.

Redan när jag går mot församlingshemmets entré skvallrar fönstren om vad som försiggår där inne. I det lilla rummet finns just nu ett tiotal barn och lika många vuxna. Det tjoas och sjungs för fulla halsar, stora som små. Oompa oompa, falle-ralle-ra. Ett medley av händer och fingrar som killar på magar, klappar på lår och rufsar i hår övergår snart till blinka lilla stjärna där, som får avsluta stunden. Nu är det barnens egna fantasi som styr och det springs och leks genom församlingshemmets olika rum.

– Det här är världens bästa jobb, det förstår du va?, säger Marina Silwander, församlingspedagog.

Vad får dig att känna så?, svarar jag.

– Man har godbitarna med barnen. Jag ska bara vara här och skapa en rolig stund. Barn och föräldrar kan verkligen göra min dag.

Marina har alltid vetat att hon vill jobba med barn och musik. Hon tror att musiken i sin enkelhet kan vara både hjälpande och möjlighetsskapande för människor.

– Folk i alla åldrar behöver musiken. Det uppstressade samhället vi lever i och tempot vi har hela tiden gör att vi måste finna ro någonstans. Musiken kan ge oss det, säger hon.

Musiken gör att det händer någonting i hjärnan på en människa, menar Marina. Detta är något som hon själv har upplevt tidigare i livet. När hon jobbade på en trång förskola med stora barngrupper testade hon att börja dagarna med klassisk musik. Resultatet blev att energinivån blev mer harmonisk och att både barn och personal kunde finna ett helt nytt lugn. 

Lite längre bort i församlingshemmet tar en helt annan aktivitet vid. Det är andakt i Eviga Ljusets rum och en helt annan ålderskategori har satt sig på de lagom bekväma stolarna. Får alla plats, har jag tidigare frågat Marcus Bengtsson på pastoratet när vi har pratat om hans flaggskeppsaktivitet på onsdagar. Det är en fråga med dubbla svar. Jag sitter utanför kapellet tillsammans med sex andra personer som uppmanar mig att ta plats på stolen precis bredvid i stället för bakom.

Marcus pratar om änglar. Att alla där inne, och vi här utanför, är änglar. Förvisso utan vingar, säger han och hejdar ett skratt. Å andra sidan kan han inte minnas att det står i bibeln att änglar har vingar heller.

Enligt bibelns berättelse täppte en ängel igen ett lejongap och besparade en människa livet. Men berättelser om änglar behöver inte vara så dramatiska och Marcus ser exempel i sitt vardagliga arbetsliv. Om han behöver hjälp att ta betalt när soppan ska serveras har han alltid lätt att få en hjälpande hand från någon i gruppen av människor.

– Tack för din stora kärlek. Tack för att änglar inte fanns endast för 2000 år sedan utan än i dag, avslutar han, och springer raskt vidare mot den stundande sopplunchen.

Jag sätter mig bredvid tre äldre damer som är både grannar och goda vänner.

– Jag har gått hit i säkert tio år. Det är så trevligt och de kokar väldigt god soppa. Dessutom finns det ju underhållning och så med. Det finns så mycket trevligt att göra. Man behöver inte ha tråkigt för att man blir pensionär, säger Solveig.

De senaste åren har sopplunchen växt i både besökarantal och omfattning. Nu kan upp emot 60 personer komma för att uppleva kulturframträdanden varje vecka. Från början var det bara en av damerna som besökte soppluncherna. Sedan fick hon med sig en till, och en till. De tre vännerna väljer att spendera sina onsdagseftermiddagar här av den enkla anledningen att de uppskattar umgänget. Hit kan de komma som de är och träffa andra människor. Solveig tror att livet utan kyrkans aktiviteter hade varit mer isolerat.

Dags för efterrätt. Till sopplunchen serveras alltid hembakt. I dag kärleksmums.

– De är mindre än vad de var i måndags, hörs en konstaterande röst från andra sidan bordet medan Marcus tar tag i mikrofonen vid rummets tillfälliga scen.

– En stor fördel med att vara diakon är att man får lov att välja den musik man själv gillar. Därför välkomnar jag i dag Blue Messenger. 

Fem äldre herrar möter publiken. Bert Slättung på bassaxofon, Peter Hallgren på rörblås, Olle Wassen på banjo, Leif Melldahl på bas och Tomas Wallin på kornett.

– Tänk om man hade kunnat fördela om pengarna, frågar sig Tomas Wallin önskande.

Det följs av en bluesparad. Högkvalitativ finmusik med en underton av skepsis. Alla låtar har valts av en anledning och berättar för publiken om miljöförstöring, människors lika värde och rasism. Publiken nickar inkännande åt budskapet och diggar med tonerna.

Och nästa onsdag görs allting om igen, fast helt annorlunda.

Text och bilder: Caroline Gollungberg