Du är här

Diakonins historia

Diakonin har en lång och mycket rik historia. Idag är deras betydelse viktigare än någonsin för såväl samhället som kyrkan. Diakonerna har sitt ursprung i den allra tidigaste fornkyrkan. Här kan du läsa denna yrkesgrupps spännande historia.

Mellan år 30-300 e Kr, hade de första kristna allt gemensamt. De upptäckte efter ett tag att någon måste ta ansvar för matdistributionen, ekonomin, insamlingarna och omsorgen om de äldre, sjuka, änkorna och faderslösa.

I Apostlagärningarna 6:1-4 står: ‘Vid denna tid, då lärjungarnas antal ständigt växte, började de grekisktalande judarna klaga över att de infödda judarna åsidosatte deras änkor vid den dagliga utspisningen. De tolv kallade samman alla lärjungarna och sade: ”Det är inte riktigt att vi skall försumma Guds ord för att ordna med måltider. Nej, bröder, välj ut sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av ande och vishet, så sätter vi dem till sådana uppgifter. Då kan vi själva ägna oss helt åt bön och åt ordets tjänst.” Alla de församlade gillade förslaget och de valde Stefanos, en man fylld av tro och helig ande, Filippos, Prochoros, Nikanor, Timon, Parmenas och Nikolaos, en proselyt från Antiochia, och förde dem fram till apostlarna, som bad en bön och lade sina händer på dem.’

De sju männen kallas visserligen inte diakoner, men deras uppgifter ansågs viktiga och att de utvaldes och avskildes till ett särskilt uppdrag. Då, liksom idag, skedde avskiljningen genom bön, handpåläggning och sändning.

400-500-talet: diakon - präst - biskop
Under utvecklingen av den romersk-katolska kyrkan, försvann det diakonala ämbetet, som ett eget ämbete. Anledningen var att diakonatet alltmer sågs som en del av prästämbetet där diakon, präst och biskop var de tre delarna. För att bli präst var man först tvungen att bli diakon.

Under medeltiden hade diakonatet även försvunnit från den ortodoxa kyrkan.

Klostren tar över diakonernas uppgifter
Under de kristna kyrkornas tidiga utveckling fanns det kvinnor och män som reagerade på missförhållanden och orättvisor inom kyrkan. Dessa vandrade ut i öknen där de levde som eremiter under mycket enkla förhållande. Detta var början till uppbyggnaden och utvecklingen av olika kloster. Munkarna och nunnorna blev kunniga i sjukvård, läkemedel, växtodling, undervisning, kultur och konst. De bad och mediterade och människor vallfärdade till dem för att få hjälp.

Klosterväsendet övertog den tradition av medmänsklighet och omsorg som tidigare kommit till uttryck inom församlingsorganisationen. Så var utvecklingen även i Sverige till en början men under senmedeltiden gled ansvaret för det kristna hjälparbetet mer och mer över från kyrkan till städernas råd. Klostren blev till ett komplement men huvuduppgiften låg på samhället.

Martin Luther - alla borde vara diakoner
Även på diakonins område började en ny tid i och med reformationen. Martin Luther ansåg att diakoni var Guds uppdrag till alla människor. Det var alla kristnas ansvar att utföra diakoni. Han ansåg att det var en missuppfattning att inskränka diakoniämbetets uppgifter till att läsa epistel och evangelium i mässan som brukligt var för de blivande prästerna. Luther menade att diakonens funktion skulle vara i vården av våra sjuka och fattiga medmänniskor, men då detta arbete gjordes av städernas råd fanns inget behov av kyrkan. Diakonämbetet som en utvecklingsgrad till att bli präst försvann helt i den Lutherska kyrkan.

1800-talets misär väcker behovet av diakoner
I och med väckelsen i Sverige på 1800-talet fick diakonin en förnyelse. Människor som växt till i tro såg bristerna i samhället: missbruk av alkohol, förnedring, kvinnoförakt och kriminalitet. En evangelisk väckelse, en inre mission började växa fram. Fromma privata stiftelser började utbilda kvinnor och män i sjukvård och omsorg. Ersta diakoniinstitution i Stockholm (1851) följdes av Samariterhemmet i Uppsala (1882), Vårsta i Härnösand (1912) och Bräcke i Göteborg (1923). Den enda manliga diakonanstalten bildades i Gävle 1898, men flyttades snart till Stora Sköndal i Stockholm.

Diakonissor som inte fick gifta sig
Diakoniinstitutionerna var klosterliknande och de diakonissor som utbildades fick inte gifta sig eftersom kallet att arbeta som diakonissa inte ansågs gå att kombinera med familjelivet. Först i slutet på 1960-talet förändrades detta och sedan mitten av 1970-talet finns det ingen uppdelning mellan kvinnliga och manliga diakonianstalter. Därmed försvann den kvinnliga yrkestiteln diakonissa och ersattes med diakon för både kvinnor och män.

Idag
Diakonins historia är ett sätt att tolka tro. Diakoni är motsats till härskande och dominans. Levande diakoni är rörlighet och smidighet. Den åtar sig ständigt nya uppgifter.